Jag trodde att jag var en bit på vägen, att jag var starkare än så här. Att jag hittat tillbaka till mig själv och allt jag hade tidigare. Allt var så nära, men sen föll jag pladask tillbaka.
Jag måste tänka på allt det negativa och alla stjäl till varför jag tog den vägen jag gjorde. Jag känner mig falsk, jag försöker att dölja allt, men innerst inne så gör det så jävla ont. Jag vet inte när det ska bli bättre, men jag hoppas att det blir det snart för jag orkar fan inte med det här. Om jag kunde så skulle jag packa väskan och bara dra för min ensamhet, stänga av mobilen och gömma mig från verkligheten. Att man ska få kämpa för att vara glad och må bra en hel dag, att leva ett normalt liv igen. Jag trodde aldrig att det skulle bli så här svårt, bu vet jag vad ett krossat hjärta är, och det kommer aldrig någonsin bli helt igen.