Jag älskade dig mer än själva livet, jag gav dig allt jag hade och gjorde allt för dig. Jag förlät dig tusen gånger och gav dig allt för många chanser. Jag gjorde allt för att försöka och fortsätta på det vi hade just för att jag verkligen ville ha dig. Du krossade mitt hjärta och alla chanser blev till vanor för dig. Du ljög för mig konstant och gick bakom min rygg ett fler tal gånger. Du älskade mig aldrig innerst inne, utan jag var bara ett säkert kort för dig. Jag blundade för alla problem och bara såg framåt. Men jag är fan bara en människa, precis som du. Du gjorde inte ett misstag, ett misstag händer en gång inte tusen. Du vet precis vad du höll på med men trodde bara att du Inte skulle förlora mig. Och när du inser vad du förlorat och mognat till dig lite så kommer du få leva med ångest. Man kan nu aldrig älska en människa så mycket som jag älskade dig och det slängde du bort för några madrasser. Det är du som förlorar på det här och inte jag. Du kan ha sabbat min tillit för människor totalt. Du var den som skulle "bevisa" att det finns killar man kan lita på och de gjorde du ju jävligt bra. Jag tänker på dig fortfarande i bland, men när jag blir påmind om hur du behandla mig så hatar jag dig mer än vad jag saknar dig. Det är inte lätt att gå vidare efter tre år tillsammans, men jag kämpar med det varje dag.Jag kommer aldrig glömma dig och inte heller hur du har behandlat mig. Så det finns inte en chans i världen att jag släpper in dig i mitt liv igen. Jag har precis hamnat på fötter och börjar må bra igen. Har mått dåligt konstant i nästan fem månader, finns du inte i mitt huvud så finns du i mina mardrömmar. Och jag har äntligen börjat gå vidare och startat ett nytt liv igen. Jag har sagt upp kontakten med de som behandlar mig illa och börjat bry mig lite mera om mig själv. Och det minsta du kan göra för mig är att låta mig och mitt liv vara i fred. Du och jag är ett avslutat kapitel, säger det en gång för alla.