true story
När jag var liten brukade jag lägga mina armar i min tröja för att låtsas inte ha armar. Jag brukade starta om tv-spelet varje gång jag visste att jag skulle förlora. Sov med alla mina mjukisdjur så inte en av dem skulle känna sig utanför. Hade en sån här penna med 4 färger och försökte hela tiden trycka ner alla samtidigt fast än jag visste att de var omöjligt. Brukade gömma mig bakom dörrar för ...att skrämma nån men oftast slutade det med att ja gav upp för de tog för lång tid för dem att gå förbi. Att låtsas sova var standard då det bästa som fanns var att någon skulle bära en till sängen. När 2 droppar föll på bilrutan så brukade jag se det som en tävling, den droppen som kom ner först hade vunnit. De enda falska vännerna man hade var osynliga låtsasvännerna. Sjunga i duschen var ett måste men nu bestämmer man livsviktiga beslut där. Kärlek var så lätt, man blev aldrig sårad och de enda gångerna man var ledsen var när man inte fick något eller att man ramlade. Kommer ni ihåg när vi va barn och längtade till att bli stora? VAFAN TÄNKTE VI MED?
Kommentarer
Trackback
